Att tillföra en optimal kvävegiva till spannmålen gynnar både ekonomi och miljö. Det finns ett flertal olika verktyg och metoder för att anpassa kvävegivan. Flera av de olika verktygen kompletterar varandra, därför är det bäst att kombinera dessa verktyg. Kom ihåg att inget verktyg kan tänka helt själv, alla måste kompletteras med erfarenhet och sunt förnuft!
Kväve har sin huvudsakliga effekt under det år det sprids. Därför är det viktigt att följa markens kväveleverans och grödans upptag av kväve under odlingssäsongen för att kunna anpassa gödslingen. Optimal kvävegiva beror både på skördenivå och på hur mycket kväve marken levererar. Från försök vet vi att markens kväveleverans kan variera mycket från år till år och att medelvärden inte tar variationerna i beaktning. Att hitta den variationen, som är mycket lokal och årsmånsberoende, är nyckeln för att ta ytterligare ett steg mot rätt kvävegödslingsnivå. För att hitta rätt gäller det att dela kvävegivan och anpassa den senare givan efter säsongen och grödans upptag. När vi står inför beslutet hur mycket kväve vi ska lägga i andra givan, kan vi ta hjälp av mätningar och observationer av grödan för att få en uppfattning om hur mycket kväve marken levererat. Vid den tidpunkten är det oftast lättare att uppskatta den slutliga skördenivån och dessutom har merparten av eventuellt restkväve tagits upp i grödan.
Ett bra sätt att få koll på hur mycket kväve marken levererar är att anlägga noll- och maxrutor. Tillsammmans med mätningar av kväveinnehåll i plantan med YARA N-tester och kväveupptag med nitratstickor får vi en vägledning inför kompletteringsgödslingen.
Nollrutor visar markens mineralisering
En nollruta är en jämförelseyta på fältet som inte är gödslad med kväve. En ogödslad nollruta indikerar hur mycket kväve marken levererar, inklusive eventuellt restkväve från föregående år. Används stallgödsel är det en bra idé att anlägga en nollruta för att se när stallgödseln blir tillgänglig och kan på så vis vara ett hjälpmedel inför kompletteringen med mineralgödselkväve.
Du kan uppskatta kväveupptaget i nollrutan genom att titta på grödans färg eller med hjälp av en handburen N-sensor. Att enbart titta på färgen och jämföra med omkringliggande gröda ger en god indikation. När du jämför med omkringliggande normalgödslad gröda får du en uppfattning om markens kväveleverans och hur mycket av det tillförda gödselkvävet som tagits upp. Det förbättrar möjligheten att anpassa kvävegivan inom fältet och efter årsmånen. Används en N-sensor kan nollrutan även användas för att kalibrera N-sensorn.
Genom att anlägga en nollruta varje år, helst på varje enskilt skifte, lär du dig även hur dina olika skiften varierar och vilka skiften som behöver mer kväve och vilka som inte behöver lika mycket.
Anlägg din egen nullruta
En nollruta anläggs enkelt genom att lägga ut en presenning över grödan så nära inpå varje gödsling som möjligt. Placeringen ska vara på en representativ plats på fältet, inte på vändtegen, i körspår eller där fältet är som «bäst» eller «sämst». Tältpinnar eller gamla harvpinnar går bra att förankra presenningen med. Rutans hörn markeras med högre pinnar som får sitta kvar under odlingssäsongen för att lätt hitta nollrutan när det är dags för kompletteringsgödsling. Presenningen tas bort direkt efter gödsling för att undvika brännskador. Vik i hop presenningen och töm gödseln minst 10 meter bort från nollrutan.
Det går även att anlägga en nollruta om du kombisår genom att stänga av gödselutmatningen under några meter och märka ut platsen med pinnar.
Bilde: Nollruta, i.e. en jämförelseyta på fältet som inte är gödslad med kväve. Foto: Åsmund Langeland.
Maxrutor visar högsta möjliga kväveupptag
Motsatsen till nollrutor är maxrutor. På dessa rutor ska förutom normal kvävegödsling, läggas på ytterliggare kväve – motsvarande ca 4-5 kg kväve per dekar. Så att det är säkert att grödan inte lider av kvävebrist. Grödan kan sedan bedömas på samma sätt som i nollrutorna och jämföras med omkringliggande gröda. Avsikten är att maxrutan ska visa högsta möjliga kväveupptag i grödan utifrån årsmånen och övriga förutsättningar på platsen. Om tillväxten på resten av fältet är dålig, kan det jämföras med grödan i maxrutan för att få en uppfattning om det är kvävebrist eller någon annan faktor som bergänsar tillväxten. Om maxrutan inte skiljer sig jämfört med resten av fältet är det ett tecken på att det finns tillräckligt med kväve.
Det är en fördel om nollrutan och maxrutan ligger nära varandra för att lättare se skillnader mellan dem.
Kombinera noll- och maxruta med att mäta kväveupptag och kväveinnehåll i växten
Genom att kombinera noll- och maxruta med att mäta koncentrationen av kväve i växten och hur stort upptaget är från marken får vi ett ännu bättre underlag till hur mycket vi ska kompletteringsgödsla. Detta är under förutsättning att vi gödslar i begynnande stråskjutning, Zadosk 32 eller senare. En YARA N-tester mäter bladets innehåll av klorofyll genom att en lysdiod sänder ut en ljusstråle som skickas genom bladet till en fotocell som mäter hur mycket av ljuset som absorberas. Desto mer ljus som absorberas, desto mer klorofyll innehåller bladet. Klorofyllmängden är i sin tur ett indirekt mått på kväveinnehållet. Detta värde omsätts sedan till en kvävegödslingsrekommendation. Eftersom mätningar med YARA N-tester endast är en ögonblicksbild över kväveinnehållet i växten vid den tidpunkten, är det bra att antingen mäta med YARA N-tester några gånger i veckan innan gödsling eller kombinera med nitratstickor. Med hjälp av nitratstickor får vi en indikation på hur stort kväveupptag det är i växten genom att mäta kvävetransporten upp i växten. Är upptaget stort indikerar det att det finns gott om kväve i marken.
Är kväveupptaget litet indikerar det att kvävet är påväg att ta slut, eller om det varit torrt att kväveupptaget går långsamt. Dessa verktyg kompletterar varandra och beroende på årsmånen passar olika verktyg olika bra att använda.
Variera kvävegödslingen
Att anpassa kvävegödslingen är ett bra sätt att använda sig av precisionsodling där vi måste gå bortom traditionella genomsnittsvärden och anpassa gödslingen efter olika delar av fältet och mellan fält. Fördelarna med att variera kvävegödslingen är många - minskad risk för liggsäd, högre skörd och bättre kväveutnyttjande. Ofta är vi rädda för att gödsla för lite men vi kan förlora lika mycket pengar på att gödsla för mycket.
Svensk – Norsk ordlista
